“Europa halkar efter”
Det har under senare tid blivit en sanning att europeisk tillväxt inte klarar av att följa amerikansk och kinesisk och att Europa mer och mer hamnar i bakvattnet av dessa två internationella giganter. Upplevelsen som svensk, att det har blivit oerhört dyrt i USA, är delvis relaterad till den svaga kronan, men även till en rejäl prisökningstakt i USA som våra inkomster inte hängt med i. Även i jämförelse med tillväxten i Europas stora ekonomier vars valuta, Euro, inte tappat lika mycket i styrka framstår den amerikanska ekonomien som oerhört mycket mer dynamisk och framåtblickande. Medan vi i Europa ökar regleringar så uppfinns allt fler nya “fantastiska saker” i USA. Den amerikanska produktionstaktsökningen överstiger med råge den europeiska, och det som produceras ses dessutom som mer spännande och intressant.
Denna typ av berättelse har mer eller mindre blivit vardagsmat på senare tid.
EU har själva tillsatt en utredning ledd av Mario Draghi för att undersöka Europas konkurrenskraft. Slutsatsen, att Europa halkar efter på grund av bristande finansiering av innovationer, bristande utnyttjande av naturresurser samt bristande fokus när väl viktiga områden som miljö och försvar identifierats är intressant. Det faktum att många nya europeiska bolag väljer att finansiera sin verksamhet på amerikansk kapitalmarknad i stället för europeisk för att sedan söka amerikansk aktielistning ses som ett stort problem även om Sverige där pekas ut som ett europeiskt undantag med mer välfungerande kapitalmarknad.
Det är naturligtvis intressant att den fallande produktivitetsökningen ses som ett så pass stort problem att en sådan här utredning görs, och om rapporten kan underlätta för europeiska företag i form av minskade regleringar och rapporteringskrav är det positivt.
Men skulden då?
Vi ser dock ett annat intressant faktum som kanske än mer avgörande för den högre BNP-tillväxten i USA, nämligen skuldsättningen. Efter finanskrisen har EU-länderna hållit hårt i plånboken och det regelverk som ligger till grund för Euro-samarbetet sätter strikta gränser för hur skuldsatta de deltagande medlemsländerna får vara. Det här avspeglar sig väldigt tydligt på måttet statsskuld som andel av BNP.
Det är alltid vanskligt att jämföra rena BNP-siffror, så låt oss försöka titta lite på hur den reala BNP-tillväxten sett ut i Europa respektive USA.
Källa: Eurostat och St. Louis FED, BNP i lokal valuta.
Tidsserien är kort, men pekar på att BNP-effekten av den ökande skuldsättningen i USA avtar. När skulden gick över 100% av BNP ger den ökande skuldsättningen inte längre en lika hög effekt på BNP-tillväxten. En tydlig skillnad är att efter Covidstimulanserna har inflationen hjälpt Europa att betala av på statsskulden medan USA i stället har trampat gasen i botten och kör statsbudgeten med ett rejält underskott och därav kraftig ekonomisk stimulans. Enligt all nationalekonomisk teori ska sådan finanspolitik sluta med rejäl inflation och försvagad valuta. USA:s roll som ägare av världsvalutan dollarn verkar ge dem möjligheten att driva ett budgetunderskott längre än vad som borde vara möjligt. Budgetunderskottet motsvarar mer än en fjärdedel av varje spenderad dollar i USA:s statsbudget, 1,83 TUSD. Den summan motsvarar lite drygt 5000 USD per amerikan. I svenska termer hade det för en tvåbarnsfamilj motsvarat över 200 000 kr per år att konsumera för, varje år de senaste 5 åren. Att låna till investeringar kan vara en god ekonomisk politik, men graferna ovan tyder på att det inte är det vi ser i USA. Underskottet är inte jämnt fördelat över befolkningen, utan det vi ser är antagligen den avtagande marginalnyttan av skattesänkningar i segment av befolkningen vars ökade inkomster inte konsumeras i den reala ekonomin.
USA har länge kunnat låna pengar för att finansiera sina underskott till väldigt låg ränta. Den tioåriga statslåneräntan just nu är 4,2%. Det innebär att enbart finansieringen av underskottet år 2024, dvs 4,2% av 25% av statsbudgeten motsvarar ungefär 1% av nästa statsbudget. Den vinnande presidentkandidaten Donald Trump har under sin kampanj sagt att han vill förlänga skattelättnader för alla amerikaner. Han har också sagt att han på längre sikt vill avskaffa federal inkomstskatt. Den politik han gick till val på innebär att underskottet ska gå från 25% av statsbudgeten till närmare 35% av statsbudgeten.
En längre horisont
I sammanhanget bör vi fråga oss om den berättelse som blivit sanning om Europas haltande utveckling verkligen är så mörk som den utmålas, eller, kanske omvänt, om USA:s utveckling är så ljus. Ett tydligt varnande exempel är den japanska ekonomin som kördes med stora underskott fram till att plötsligt omvärlden inte längre ville finansiera dessa. Att Europa står inför stora utmaningar och kommer behöva ta ett större eget ansvar både vad gäller säkerhetspolitik och handelspolitik är tydligt. USA har länge kunnat driva sin egen ekonomi genom att utnyttja frihandel med Europa och resten av världen, men de har med den förda politiken gjort sig beroende av omvärlden för att hantera sin statsskuld. Hur kommer USA:s möjligheter se ut när resten av världen inte har råd eller vilja att finansiera deras stora underskott? Att sänka skatter är betydligt lättare än att höja dem igen, att höja skatter har aldrig varit en valvinnande politik, och med tilltagande politisk polarisering blir det allt svårare att komma överens över block- eller partigränser. När kortsiktiga stimulanser hinner ikapp kanske världens syn på kontinenternas utveckling ser lite annorlunda ut.
.png)
