För två veckor sedan deltog jag på DI Energi, ett heldagsevent där aktörer från hela elsystemet var representerade för att diskutera aktuella utmaningar och möjligheter. Ett genomgående tema under dagen var behovet av kortare tillståndsprocesser. I en tid då efterfrågan på el skenar och möjligheterna att nå klimatmålen blir alltmer osäkra, är tiden en avgörande faktor.
Ett vanligt argument mot utbyggnad av ny kärnkraft är just att det tar för lång tid och blir för dyrt. Det finska exemplet Olkiluoto 3, som planerades starta 2009 men försenades och där kostnaden ökade flera gånger om, lyfts ofta fram som avskräckande exempel. Men liknande problem, om än i annan skala, drabbar även andra viktiga komponenter i elsystemet.
Flera år kan gå åt till samråd, miljöprövningar och överklaganden innan en ny anläggning ens kan påbörjas. Detta gäller inte bara produktion, utan även transmission, distribution och lagring. Energimarknadsinspektionens utredning visar till exempel att utbyggnad av region- och transmissionsnät kan ta mellan 7 och 15 år.
Enligt Vattenfall tar det cirka 7–10 år att bygga en vindkraftpark, från att ett potentiellt projektområde börjar utredas tills byggnationen kan påbörjas. Denna tidsram inkluderar steg som samråd, ansökan om miljötillstånd, prövning, detaljprojektering, upphandling samt att investeringsbeslut fattas innan byggstart kan ske.
Trots detta hörs sällan ett motsvarande motstånd mot ny utbyggnad av andra komponenter i elsystemet, på samma sätt som mot kärnkraft, trots liknande hinder med långa processer.
Långa och tröga processer har dock inte alltid varit ett problem. På kortare tid än vad OL3 tog, lyckades Sverige under perioden 1972 och 1985 bygga 12 kärnreaktorer på fyra olika platser i landet. Vi borde därför inte heller acceptera liknande långa processer när tiden är så knapp för att nå klimatmålen.
Utmaningen är således dubbel: å ena sidan behöver vi snabbt öka den fossilfria elproduktionen för att möta omställnings- och elektrifieringsbehoven, å andra sidan förlorar vi värdefull tid i administrativa processer. Det handlar inte om att ta bort viktiga miljökrav eller dialogen med påverkade grupper, utan om att effektivisera processerna så att vi inte tappar fart i klimatarbetet.
Ett exempel som lyftes under eventet var hur en verksamhet, genom effektiv samverkan mellan alla relevanta aktörer, lyckades ta sig igenom tillståndsprocessen på rekordtid. Detta visar att det finns potential för att effektivisera processerna. För att detta ska bli verklighet krävs främst bättre samordning som i sig kräver förutsägbara tidsramar och tydligare regelverk.
En särskild utmaning är det kommunala vetot, som ofta skapar osäkerhet i vindkraftsutbyggnaden. Kommunen har möjlighet att påverka under samrådsfasen, men kan välja att inte tillstyrka ett projekt innan ansökan av miljötillstånd ens är gjord – eller invänta prövningens utgång. Detta leder till att beslut kan dröja och skapa betydande osäkerhet, eftersom miljötillstånd endast kan beviljas om kommunen aktivt tillstyrker ansökan.
Energimyndigheten publicerade 2022 en rapport med statistik över tillståndsgivna och icke tillståndsgivna vindkraftverk under perioden 2014–2021. Rapporten visar att avsaknaden av kommunal tillstyrkan har varit en avgörande faktor och orsakat nästan hälften av alla avslag för vindkraftverk under hela denna tidsperiod. Så inte bara att det tar tid att bygga, det är få ansökningar som ens går vidare.
För att minska denna osäkerhet behövs starkare incitament för kommunerna att agera och inte låta sig begränsas av NIMBY-mentaliteten (”Not In My Backyard”). Ett intressant exempel är Finland, där kommunerna med vindkraftverk får del av fastighetsskatten, vilket ger direkta ekonomiska fördelar. I Sverige tillfaller däremot denna skatt staten, vilket gör att kommunerna kan ha färre ekonomiska incitament att stödja vindkraftsutbyggnad. En ändring av detta system skulle kunna bidra till en mer positiv inställning och ett snabbare beslutsfattande.
I slutändan är det helt enkelt inte brist på idéer eller teknik som står i vägen för ett hållbart energisystem – det är den tid vi förlorar i långsamma beslutsprocesser. Varje fördröjning är en förlorad möjlighet att minska utsläppen, stärka vår energiförsörjning och klara omställningen.
Hur hanterar vi då frågan som fondbolag? Det handlar om att prioritera och tänka långsiktigt, vill vi vara en industrination eller inte? Vi tror att Sverige har den möjligheten och genom att diversifiera våra investeringar och finansiera projekt genom hela leveranskedjan – från forskning och utveckling till produktion, distribution och lagring – kan vi bidra till en snabbare omställning.
Vi behöver även bredda perspektivet: istället för att enbart fokusera på förnybara energikällor, bör vi också stödja andra fossilfria alternativ, såsom kärnkraft och avancerade energilagringslösningar. Att investera i infrastruktur, effektivare tillståndsprocesser och ny teknik är avgörande för att komma förbi flaskhalsarna och skapa förutsättningar för att överkomma de tröga processerna som riskerar att bromsa den gröna omställningen.
.png)
