När jag under tidigt nittiotal studerade nationalekonomi var ett av de hetaste ämnena den oberoende centralbanken. I monetaristisk anda ville man skydda penningpolitiken från ”klåfingriga politiker”. Penningpolitiken skulle ha ett övergripande mål om prisstabilitet och inte kunna utnyttjas för politiskt motiverade stimulanser som enligt teorin endast riskerad spilla över i inflation. I princip kunde man formulera penningpolitiken som en autopilot.
Teorierna omsattes i praktiken genom att centralbanker välden över gavs ett ökat oberoende och tydliga inflationsmål. USA såg något mjukare på detta och fortsatte att ta hänsyn till både inflation och sysselsättning i sin penningpolitik medan Europa valde en mer stringent linje med inflationsmål.
Sambandet mellan penningpolitiken och inflationen har under årens lopp försvagats till följd av ökad frihandel och ögonblicklig möjlighet till prisjämförelser över internet. Ett litet valutaområde kan temporärt importera inflation genom att låta valutan försvagas. Detta har hittills inte visat sig fortplanta sig i löneinflation och effekten tenderar att reverseras då valutan återigen stärks. Centralbankernas möjlighet att påverka inflationen har visat sig vara ytterst begränsad i praktiken. Det blev snarare så att de åtgärder man genomförde fick oönskade effekter på andra områden. I sin iver att nå upp till målet om 2% inflation har Riksbanken tryckt ner räntan till nivåer som skapar skenande fastighetspriser och andra tillgångsprisbubblor. På samma sätt visade man en extremt dålig fingertoppskänsla under sommaren 2008 då man upplevde ett hot om stigande inflation och höjde reporäntan i ett flertal steg mitt under brinnande finanskris. Det krävdes i princip att världens ekonomi helt avstannade i chocken efter Lehmans krasch för att Riksbanken skulle vakna ur sin egen inflationsbubbla och istället fokusera på finansiell stabilitet. När så finanskrisens mest akuta fas var över kunde man fortsätta sina försök att pressa upp inflationen mot 2%. När negativa räntor inte visade sig fungera övergick man med tiden till s k kvantitativa lättnader, QE, där man direkt intervenerar via obligationsköp i marknaden. Under hela tiden har de negativa effekterna av penningpolitiken ignorerats. De alltför låga räntorna har skapat skenande fastighetspriser och därmed en hög privat skuldsättning. Den äldre kapitalägande generationen har blivit en vinnare medan de yngre tillhör förlorarna. De unga som står i början av sitt pensionssparande kommer få mycket svårt att få samma avkastning på sitt sparande som tidigare generation åtnjutit. QE har även haft effekten att vissa emittenter blir gynnade och marknadslikviditeten försämras. Allt detta har hänt utan något politiskt beslut och utan att någon kan ställas till ansvar.
Riksbanken slår konsekvent ifrån sig och hävdar bestämt att de bara ansvarar för sin måluppfyllelse om finansiell stabilitet och bevarande av penningvärdet. Man ställer sig helt kallsinnig till att de åtgärder man vidtagit för sin måluppfyllelse har stora negativa konsekvenser inom andra områden.
Om man finanspolitiskt skulle försökt skapa samma förmögenhetsomfördelningar som den oberoende centralbanken gjort hade det i praktiken varit en omöjlig uppgift. Det är verkligen dags för politikerna att ta tillbaka ansvaret. Det är inte sunt i en demokrati att så stora beslut om fördelning av landets förmögenhet inte föregås av en politisk debatt mellan representanter utsedda av medborgarna.
En liten rolig anekdot i det hela är att mycket av idéerna kring oberoende centralbank har sitt ursprung i Milton Friedmans tankar, framför allt då att minimera inslaget av ”klåfingriga politiker”. Han var dock själv helt främmande för tanken om en oberoende centralbank av exakt samma anledning, d v s hur hanterar man en oberoende centralbank som löper amok? Någon måste ju kunna hållas ansvarig.
.png)
