Under 1990‑talet var tanken på en oberoende centralbank ett av de hetaste ämnena inom nationalekonomin. I monetaristisk anda ville man:
- skydda penningpolitiken från ”klåfingriga politiker”,
- ge centralbankerna ett tydligt mål om prisstabilitet,
- och i praktiken lägga penningpolitiken på autopilot.
Resultatet blev:
- självständiga centralbanker,
- tydliga inflationsmål,
- och en penningpolitik som skulle vara teknisk snarare än politisk.
Sedan dess har sambandet mellan penningpolitik och inflation förändrats radikalt.
När penningpolitiken tappar greppet om inflationen
Globalisering, frihandel och snabb prisjämförelse via internet har gjort att:
- ett litet valutaområde tillfälligt kan ”importera” inflation genom att låta valutan försvagas,
- effekten ofta inte slår igenom i löner på samma sätt som tidigare,
- och inflationstrycket tenderar att reverseras när valutan stärks igen.
I praktiken har det visat sig:
- att centralbankernas möjlighet att styra inflationen är begränsad,
- medan de åtgärder som genomförts fått stora bieffekter någon annanstans i ekonomin.
I jakten på 2‑procentsmålet har:
- räntor pressats till historiskt låga och ibland negativa nivåer,
- tillgångspriser – inte minst på fastigheter – stigit kraftigt,
- och skuldnivåerna i hushållssektorn ökat.
QE, negativa räntor och tillgångspriser
När traditionella räntesänkningar inte räckte tog centralbankerna till:
- negativa styrräntor,
- och senare storskaliga obligationsköp (QE).
Detta har:
- gynnat kapitalägare med tillgångar i fastigheter och finansiella instrument,
- missgynnat yngre hushåll som ska in på bostadsmarknaden,
- skapat en förmögenhetsfördelning som sannolikt aldrig hade passerat en politisk process i riksdag eller parlament.
Samtidigt har:
- obligationsmarknaderna blivit mer snedvridna,
- likviditeten i vissa segment försämrats,
- och centralbankernas balansräkningar svällt till nivåer som tidigare vore otänkbara.
Vem bär egentligen ansvaret?
Riksbanken och andra centralbanker hänvisar ofta till:
- sitt smala mandat – prisstabilitet och finansiell stabilitet,
- och tolkar måluppfyllelsen utifrån inflationsmåttet.
De stora fördelningspolitiska konsekvenserna av penningpolitiken:
- har uppstått utan direkt politiskt beslut,
- utan demokratisk debatt om vem som ska vara vinnare och förlorare,
- och utan att någon aktör tydligt kan ställas till ansvar.
Frågan blir därför:
- är det rimligt att så stora omfördelningar i samhället sker genom tekniska penningpolitiska beslut,
- eller borde det åter vara en del av den öppna finanspolitiska processen?
Dags att ompröva modellen
Milton Friedmans idéer låg till grund för mycket av tänkandet kring oberoende centralbanker, men han själv var skeptisk till att lämna så mycket makt utan tydlig ansvarskedja.
I dag, efter:
- många år av extremt låga räntor,
- kraftiga obligationsköp,
- och växande balansräkningar,
är det berättigat att fråga sig:
- om kombinationen ”maximalt oberoende + maximalt kraftfulla verktyg” är hållbar,
- eller om politiken behöver ta tillbaka en större del av ansvaret för hur ekonomin styrs.
Det handlar inte om att avskaffa centralbankernas självständighet – utan om att:
- tydliggöra ansvar,
- väga effekterna av penningpolitiken mot andra samhällsmål,
- och låta stora förmögenhetsfördelande beslut föregås av en demokratisk diskussion.