Den oberoende centralbankens sista suck?
Äntligen stod Powell i talarstolen! Räntesänkningen från den amerikanska centralbankschefen var väntad, men kommunikationen var mer hökaktig än väntat vilket drev upp amerikanska räntor. Det är också en udda värld vi lever i när centralbanken på grund av visserligen svaga, men än så länge ganska osäkra siffror om den amerikanska arbetsmarknaden, sänker räntan när inflationen fortfarande inte är under kontroll. Finanspolitiken gödslar fortsatt den amerikanska ekonomin med skattesänkningar och ofinansierade utgifter och effekten av tullarna är ännu svåra att förutse. Sammantaget så ser inflationstrycket ut att bestå ett tag till och Powells ovilja att lova för mycket nu är därför rimlig.
Powells mandat går dock ut i vår, och allt talar för en ökad politisering av den amerikanska centralbanken. Det är svårt att se Trump utse en centralbankschef med egen vilja. Den meritokrati som USA var för bara några år sedan har nu förvandlats till en kleptokrati, och principen om maktdelning verkar vara ett minne blott. Förebilder är inte längre Locke och Montesquieu utan Ungerns Orban och Turkiets Erdogan. Erdogan framför allt har varit drivande i sin politisering av centralbanken och har avverkat sex centralbankschefer sedan 2019. Han tvingade med politiska beslut ner den turkiska styrräntan från 20% till 8% vilket ledde till skenande inflation. Sedan 2023 har han givit upp och styrräntan ligger nu runt 40% i Turkiet i ett försök att stoppa kaoset som han lyckades skapa.
Den amerikanska staten betalade 2024 1,13 biljoner dollar i ränta på sin statsskuld och snitträntan var under förra året 3,372%. Frågan är om räntekostnaden kommer följa styrräntan neråt framöver eller om politiseringen i stället driver upp de längre amerikanska statsobligationsräntorna med ökad belastning på framtida statsbudgetar.
Svenska hushåll i kläm: inflation, räntor och sparande
Inför det svenska räntebeskedet nästa vecka kan det vara intressant att titta lite på hur det ser ut utanför landets gränser. Inflationssituationen är ganska likartad där de flesta länder tycks fastnat på nivåer en bit över centralbankernas mål (USA 2,9%, Storbritannien 3,8% och Norge 3,5%) och ligger således kvar med höga styrräntor. Bank of England gav besked om oförändrad ränta i veckan medan Norges Bank sänkte med 25 baspunkter samtidigt som de guidade om långsammare normaliseringstakt framöver.
I Sverige är Riksbankens inflationsmått, KPIF 3,2%. KPI däremot är bara 1,1%. Tyvärr är det just nu en nonsenssiffra eftersom den innehåller effekten av de minskade räntekostnaderna efter att vi sänkt styrränta från 4% till 2%. Tittar vi på KPIF så inses att vi egentligen är i samma inflationssituation de övriga ovan. Det är också tydligt att de svenska hushållens höga skuldsättning innebär en unik situation. Efter att vi under perioden med höga bolåneräntor tvingades nalla i vårt buffertsparande för att betala bolånen har det ökade utrymmet nu i stället inneburit att hushållen snarare försöker återställa sina buffertar än att konsumera. Vi har i princip liknande underliggande inflationstryck som övriga men har tvingats välja en duvaktigare väg p g a hushållens skuldsättning. Närmast alla hushåll i Sverige har bolån, så även makroekonomer och ledamöter i Riksbanksdirektionen.
.png)
