Innan vi ger oss in i veckans svep vill vi stolt berätta att Captor i veckan nådde en rolig milstolpe, 10 miljarder i förvaltat kapital! Det påminner oss om hur långt vi kommit tillsammans med våra kunder och kollegor. Tack!
Räntorna
Fortsatt nerstängt i USA, presidenten föredrar att göra AI-videor av sig själv som kunglig dyngspridare framför att diskutera eventuella kompromisser i budgeten. Kanske kan det vara den dysfunktionella situationen i USA som vi i Sverige importerat i form av en rejäl spread mellan Stiborfixing och reporänta.
Nu när den underliggande marknaden för Stibor inte handlats på mer än femton år så har valutaswapmarknaden alltmer kommit att påverka fixingen. Veckan har varit statistikfattig för svensk del. Nya amerikanska sanktioner mot rysk olja har drivit upp oljepriset under veckan. Kronan har stärkts mot både dollar och Euro.
Stegra, pensionspengarna och statsstöd i allmänhet
Pengarna är slut har vi läst om den här veckan vad gäller Stegras planer på att tillverka fossilfritt stål i Boden. Investerare som Al Gores stora omställningsfond Just Climate ska skjuta till pengar till projektet som enligt uppgift just nu i uppbyggnadsfasen gör av med 3 miljarder kronor i månaden. Kostnaden för produktionsanläggningen blir högre än väntat, vilket i princip alltid gäller nu för tiden vad det verkar. Upprördheten över att pensionspengar investeras i den här typen av storskaliga nyskapande projekt är stor på vissa ledarsidor.
Rätt eller fel så är det ändå fascinerande att notera hur ogärna vi vill se offentliga pengar läggas på industri och innovation i det här landet. Jämför vi med världens största stålproducent, Kina, så resonerar de precis tvärtom. I tidigare femårsplaner har just stålproduktion pekats ut som ett nyckelområde för Kina. Kinas stålproduktionskapacitet vida överstiger numera den nationella användningen och istället översvämmas världsmarknaden av billigt, statssubventionerat kinesiskt stål. Det är ingen slump att vi i Sverige importerade den så kallade guldbron, brospannet i slussenbygget i Stockholm från Kina.
Det är heller ingen slump att europeisk bilindustri nu går på knäna när marknaden översvämmas av billiga kinesiska elbilar. Kanske var europeisk bilindustri långsam på omställning till el efter över hundra år av utveckling och produktion av förbränningsmotorer? Kanske har kinesisk produktion återigen drivits av strategiska beslut, statsstöd och subventioner? Även andra områden, som AI-utveckling, elektronikframställning och förädlingar av råvaror drivs i Kina, och även i USA, med hjälp av statlig finansiering som ett led i att stärka framtida konkurrenskraft.
Kanske är ingen i världen egentligen intresserad av fossilfritt stål? Stålproduktion står globalt för omkring 10% av världens koldioxidutsläpp. Miljölarm blir allt vanligare i Kina, vattenbristen är monumental i stora delar av landet, den odlingsbara jordarealen krymper och gissningsvis har Kina inte råd att ignorera miljöeffekten av sin egen storskaliga industri framöver. Det är kanske inte helt osannolikt att fossilfritt stål kommer att produceras i Kina, backat av statliga investeringar, långt innan vi i Sverige får se Stegra eller Hybrit leverera storskalig produktion.
Flexibilitetsåtgärder i elsystemet
Efter förra veckans svep om optimering i hemmet tog jag den här veckan steget ut i industrin, på ett seminarium hos Energimyndigheten om flexibel energianvändning i industrin. Flexibilitet sker redan i elsystemet genom olika tillämpningar, men seminariet hade fokus på industrins roll att implementera olika flexibilitetsåtgärder. Hög efterfrågan tillsammans med ökad elproduktion med låg kapacitetsfaktor innebär att åtgärder som efterfrågeflexibilitet och energilagring hos industrin efterfrågas, inte av industrin, men av elsystemet. Energimyndigheten konstaterar själva att efterfrågan på flexibilitet hos industrin fortfarande är mycket låg.
En industriaktör som presenterade sitt arbetssätt med flexibilitet visar att det absolut är möjligt, speciellt korta stunder eller genom säsongsanpassning, men enbart där kostnaden inte överstiger intäkten. Samtidigt är det viktigt att poängtera att det i många fall handlar om faktiskt produktionsbortfall för industrin. Vi får se hur långt industrin är villig att hantera elsystemets brister, men troligen inte mycket längre. Parallellt ser vi nämligen hur flera svenska industrijättar nu blir delägare, tillsammans med staten och Vattenfall, i ett gemensamt projektbolag för att bygga ny kärnkraft vid Ringhals, elproduktion med hög kapacitetsfaktor, som varken kräver produktionsanpassning eller investeringar i batterilager vid verksamheten.
.png)
