Den här veckan firar vi att Svepet fyller ett år. Sedan starten har vi delat med oss av stora trender, små spaningar och oväntade vinklar, och fått en stadig skara följare på vägen. Stort tack till alla er som läser varje vecka!
Din åsikt betyder mycket, berätta gärna vad du tycker om veckosvepet!
Riks, swapspreadar och arbetsmarknad
Riksbanken levererade i veckan en “sista” räntesänkning och styrräntan är nu 1,75%. Kanske är det lättare att övertyga marknaden om att räntan inte kommer sänkas mer om man gör på det här viset, då även Norges bank levererade motsvarande kommunikation vid sin senaste sänkning? Det känns ändå som att drömmen om det dubbla mandatet ligger i bakgrunden och pyr. Inflationsmålet i sig är kanske inte tillräckligt intressant längre? Vi ser i alla fall inte någon tydlig trend som pekar på att inflationen närmar sig Riksbankens tvåprocentsmål utan snarare ser vi en hyfsat stabil treprocentstrend. Det finns naturligtvis ingen sanning i vilken inflation som är den rätta för att över tid köra en stabil ekonomi. En något högre inflation med något högre räntor bör verka förmögenhetsutjämnande över tid. Att stimulera ekonomin via sänkta räntor känns dock lite märkligt när realräntan redan är negativ.
Under 2024 hade vi positiv realränta, men det är ett undantag under de senaste tio åren. Den negativa realräntan har, tillsammans med ett antal politiska beslut skapat den extrema räntekänslighet som de svenska hushållen har. Den slopade fastighetsskatten till exempel har, tillsammans med Ädelreformen givit oss en situation när det är troligare att ett pensionärspar bor i en stor villa än att en barnfamilj gör det. Den enda politiska på problemet vi hör talas om är att göra det lättare för unga att låna ännu mer pengar, alternativt att slopa reavinstskatten. Båda dessa lösningar kommer driva upp skuldsättningen och öka svenskarnas räntekänslighet.
Samtidigt som den riksbankskontrollerade korta räntan sänks så stiger de längre räntorna, både swapräntor och statslåneräntor. Spreaden mellan dessa två räntor, den så kallade swapspreaden har närmat sig noll stadigt den senaste tiden, och till och med tillfälligt inverterat. Det innebär att det relativt blir allt dyrare för staten att finansiera sig. Den svenska nominella statsskulden har varit i princip konstant de senaste 30 åren, men har varit kraftigt avtagande i relation till den växande bruttonationalprodukten. Maastrichtskulden, dvs summan av all offentlig skuldsättning ligger nu på ca 30% av BNP, och det bör naturligtvis finnas utrymme för staten att låna mer pengar för att finansiera diverse investeringar i till exempel försvar och energiförsörjning. Bostadsobligationsmarknaden har emellertid ökat kraftigt under de här åren, och mer eller mindre tagit över statsobligationsmarknadens funktion som likvid lågriskmarknad. Det innebär att nu när staten vill låna mer så är det i en marknad som redan är relativt välförsedd med AAA-alternativ. Det driver upp alla längre “riskfria” räntealternativ.
Den amerikanska arbetsmarknaden fortsätter leverera blandad statistik, och ingen kan nog vara helt säker på hur väl den fungerar just nu. Tydligt är att aktiemarknaden gått över till fullt räntefokus, det vill säga dåliga nyheter är bra nyheter. När stark statistik levereras stiger räntor och aktiemarknaden faller i värde. Det tyder om något på att aktiemarknaden är väldigt högt värderad och att det är svårt att motivera stigande kurser med företagens egna data.
Europeisk kärnkraftsoffensiv
Regeringen vill ha grönt ljus från riksdagen för en låneram på 220 miljarder kronor, vilket enligt regeringen räcker till att finansiera minst hälften av den planerade nya kapaciteten på 5 000 MW. Dessutom föreslås en riskreserv på ytterligare 220 miljarder, så att det totala statliga stödet kan uppgå till 440 miljarder kronor.
Upplägget bygger på tre delar: statliga lån, prissäkring via contracts for difference (CFD) och riskdelning för att undvika halvfärdiga reaktorer.
Kritiker menar att stödet kan ”kannibalisera” på investeringar i ny vind- och solkraft som behövs idag för att täcka framtida elbehovet. Regeringens egen bedömning är att effekten på andra kraftslag blir relativt liten. Dessutom är även storskalig vindkraft beroende av långa tillståndsprocesser och omfattande nätutbyggnad, så utmaningarna finns på båda håll.
Att staten tar på sig den största finansieringsrisken är avgörande. Den största kostnaden vid ny kärnkraft är just kapitalet. Samtidigt pågår arbete med en ny tillståndsprocess och en särskild Miljöprövningsmyndighet för att korta ledtiderna.
Det är tydligt att Sverige fortsätter vilja satsa på långsiktig, planerbar elproduktion och är berett att ta ansvar för att den verkligen blir av, även om byggtiden är lång och osäker.
Sverige är inte ensamt att dra den slutsatsen. I Frankrike kom nyligen nyheten att det italienska företaget Marcegaglia planerar att producera grönt stål tack vare fleråriga avtal om kärnkraftsel, vilket ger den stabilitet som krävs för stora industriinvesteringar i omställningen. Tyskland går däremot en annan väg och försöker hantera ett väderberoende elsystem med olika flexibilitetslösningar, något vi skrev om i svepet för två veckor sedan, där industrin förväntas dra ner produktionen när belastningen är som högst. För en industrination framstår det som en orimlig strategi. Historien visar tydligt att riklig och pålitlig energitillgång alltid har gått hand i hand med ekonomisk framgång.
.png)
.png)
