Upplåning, swapspread och BNP
Medan amerikanerna äter kalkon har spännande prognoser och statistik regnat över oss svenskar. På torsdagen presenterade Riksgälden en prognos över svenska statens upplåningsbehov de närmaste åren. Prognosen säger att Sverige kommer gå med budgetunderskott både 2026 och 2027 och gälden planerar därför att dubbla statsobligationsemissionerna nästa år jämfört med i år.
Statsskulden väntas öka till 22% av BNP 2027 och den totala offentliga skulden, den så kallade Maastrichtskulden, ökar till 38% av BNP. I ett internationellt perspektiv är det en väldigt låg skuldsättning, men efter 30 år av överskottsmål känns själva idén om en ökad skuldsättning främmande. Räddningen för vår självbild som snåljåpar kanske kom här i morse med en BNP-siffra som överraskade rejält på uppsidan. Årssiffran kom in på 2,6% vilket är en bra bit över marknadens förväntan. Eftersom all skuldsättning mäts och jämförs som kvot mot BNP ser framtiden genast lite bättre ut.
Swapspreaden gick ihop 6 baspunkter till 9 baspunkter efter gäldens rapport, men är fortfarande positiv och högre än tidigare i höstas när den gick genom nollpunkten. Från rekordnoteringen 2022 har swapspreaden nu gått ihop med 110 baspunkter. Stibor ligger kvar en bit ovanför reporäntan.
Klimatpolitikens blinda fläck
Under intensiva förhandlingar under COP30 misslyckades världens länder ännu en gång enas om att fasa ut fossila bränslen. Det väcker frågan varför klimatforskningen fortfarande har svårt att få genomslag i den internationella klimatpolitiken. Svaret handlar i grunden om ekonomi, och därför behöver klimatforskningen få en tydligare klimatekonomisk retorik i stället för den katastrofretorik som sker idag.
Fossila bränslen utgör inte bara en majoritet av den globala energimixen, olja är också råvara i plats, polyester, asfalt, gummi, färg, rengöringsmedel och mycket annat som vår vardag och industri är byggd av. Fossila bränslen har också varit en viktig drivkraft bakom den tillväxt och det välstånd vi i dag ogärna vill kompromissa med. Historiskt har tillväxt och utsläpp följts åt, men vi vet att sambandet har försvagats. Energieffektivisering, elektrifiering och minskad användning av fossila bränslen har gjort att tillväxt inte längre måste innebära ökade utsläpp. Det betyder att ekonomier inte måste välja mellan utveckling och klimatåtgärder, åtminstone inte i teorin. Oljestater som Saudiarabien bromsar utvecklingen av allt som kan hota deras ekonomi, och på samma sätt har vi sett hur amerikansk politik, efter omfattande lobbyarbete från fossilindustrin, försvårat för gröna projekt och givit ökat stöd för fossila bränslen.
Om global koldioxidskatt skulle betraktas som klimatomställningens piska så har kanske fokus på moroten vart lite för liten. En piska som så tydligt slår mot oljestaters ekonomi kommer självklart motarbetas av dessa. Därför ser idén om en global koldioxidskatt, trots att det hade varit ett effektivt styrmedel, ut att fortsätta vara en önskedröm. Inom EU har vi hittills jobbat väldigt hårt med klimatpolitiska piskor, medan morötter i form av subventioner varit svåra att hantera på grund av unionens strikta konkurrensregler.
Om världen inte kan enas om att göra utsläpp dyrare, kan vi åtminstone göra alternativen billigare. En utgångspunkt är tillgång till billig fossilfri el. Det är något många industrier behöver för att kunna ställa om. Detta kan åstadkommas på olika sätt, som i Norge, där elpriset subventioneras, eller som i Sverige, där staten planerar att låna för att möjliggöra utbyggnad av kärnkraft och därmed öka tillgången på fossilfri el. Att ge industrin morötter i form av tillgång till billig stabil grön energi bör kunna ge energi åt omställningen inte bara för den befintliga industrin utan också för nya innovativa företag.
Därför behöver vi lämna ren katastrofretorik och piskor bakom oss och i stället forma ett narrativ där omställningens ekonomiska fördelar blir lika tydliga som dess klimatnytta.