Exportbolagen och valutakurserna: Hjältar i motvind, offer i medvind?
När SEK försvagas mot dollar och euro jublar Sveriges exportindustri, marginalerna stärks, intäkterna i utländsk valuta ökar och kvartalsrapporterna pryds av superlativ. Plötsligt beror framgången inte på valutakurser utan på "effektiviseringar", "operativ excellens" och "global närvaro".
Men så fort kronan rör sig i motsatt riktning, stärks med några procent, då heter det i stället "valutasmäll", "ogynnsam FX-effekt" och "negativ valutaomräkning". Resultat per aktie faller, men inte för att bolaget presterat sämre, nej, det är "valutamotvind".
Man kan fråga sig: Hur hållbar är en affärsmodell som är så känslig för växelkursfluktuationer att några punkter får vinsten att svänga kraftigt? Var är de strukturella konkurrensfördelarna när valutan inte längre gör jobbet? Kanske är det dags att exportbolagen slutar behandla växelkursen som en ensidig hävstång, och börjar prata om valutarisker på riktigt, inte bara när det gör ont i rapporten. Just nu låter det mest som: Svag krona = strategi. Stark krona = force majeure.
Inflationen
Snabb-KPI ger en något lägre KPIF (med fast ränta) än förväntat, med 2.3% i årstakt. Divergensen mellan den traditionella KPI, 0.2%, och KPIF-XE (som justerar även för energipriser), 2.5%, är fortsatt väldigt stor och samtidigt är det rimligt att förvänta sig att kronförstärkningen skulle ha pressat ner kärninflationen mer. Det är inte helt lätt att vara Riksbank i nuvarande situation men flertalet bankekonomer tycks åtminstone vara säkra på sänkningar.
EU utökar listan över strategiska råmaterialprojekt
CRMA (Critical raw materials act) syftar att stärka EU:s självförsörjning av viktiga råmaterial, och i mars 2025 publicerades den första listan över strategiska projekt inom EU. Tre svenska företag fanns då med: LKAB, Talga AB och Northvolt Revolt AB.
Igår släpptes en andra lista med 13 nya strategiska projekt, varav de flesta ligger utanför EU:s gränser. Dessa projekt bedöms vara avgörande för Europas långsiktiga tillgång till kritiska mineraler. Länderna som omfattas är bland annat Kanada, Grönland, Kazakstan, Norge, Serbien, Ukraina, Zambia, Nya Kaledonien, Brasilien, Madagaskar, Malawi, Sydafrika och Storbritannien.
Att bli klassat som ett strategiskt projekt innebär flera fördelar: snabbare tillståndsprocesser (utan att miljökraven sänks), bättre tillgång till finansiering samt status som projekt av allmänt europeiskt intresse. Man kan se det som en “kvalitetsstämpel” som ska underlätta både investeringar och genomförande.
Bakgrunden till lagen är att EU vill minska sitt beroende av enskilda aktörer – framför allt Kina. Målet till 2030 är att minst 10 % av de kritiska råmaterialen ska utvinnas inom EU, 40 % ska förädlas inom unionen, och 25 % av det årliga behovet ska täckas genom återvinning.
Att målet för utvinning stannar på 10 % beror troligen på att många EU-länder redan har lagt ner sin gruvverksamhet och saknar både infrastruktur och lokal acceptans för nya projekt. Det gör det svårt att snabbt växla upp. Samtidigt är Sverige i en unik position med förhållandevis många aktiva gruvor och med en berggrund som är rik på en variation av viktiga mineraler. Det är en möjlighet vi borde ta vara på, särskilt i den gröna omställningen.
Det är därför inte helt förvånande att vi nu ser hur EU lyfter fram flera länder utanför EU:s gränser som strategiskt viktiga för råmaterialförsörjningen. Men även om diversifiering är nödvändig, borde EU, och inte minst Sverige, också pusha mer för att bygga upp en starkare inhemsk gruvindustri.
Vill du läsa längre kommentarer från Captor kan du prenumerera på Captor Minutes, ett kvartalsbrev med insikt. På captor.se/insights har vi flera spännande artiklar om aktuella ämnen.